Svårt för att prata..

Jag har så svårt för att prata om privata saker, tankar och upplevelser,  t.o.m. inför dom som jag litar på och älskar mest i hela världen.. Jag tycker det är svårt att sätta ord på känslor och tror hela tiden att jag ska bli missförstådd, eller liksom.. Hur mycket jag än berättar om hur jag känner så kommer ju den människan inte förstå ändå och då är det ingen idé att säga nåt alls^^ Men jag vill få ur mig saker..
Kanske ska ta mig en dag när jag är helt själv i flera timmar och skriva ner allt i en bok, då får jag ur mig det samtidigt som ingen annan vet!

Känner ni så ibland?

Åh! Kom nyss på att jag brukade skriva ner mina tankar då och då i ett kollegieblock när jag var 14/15år! Undrar vart den finns nu? :S

Jag är lite nere idag bara, ska till jobbet om ett tag också så vi hörs imorgon igen istället! Förhoppningsvis lite glarade :) P&K!

Ja, fast för min del handlar det inte så mycket om att jag är rädd för missförstånd. Det är mer att jag tycker det är jobbigt att prata om mig själv liksom, har ingen aning om varför men. Ibland kan jag tro att det kommer kännas bra också babblar jag bara ut allt, men så fort personen i fråga som är med mig kanske börjar trösta mig så måste jag säga "skitsamma" eller något för att avbryta det. Det är så, obekvämt kanske, att sitta där helt utlämnad på något vis.



Dessutom ogillar jag tröst också, ibland kan det kännas bra beroende på vad det är. Men man är ju inte dum, man vet oftast innerst inne vad som behöver göras och då kan jag tycka det bara är jobbigt att höra någon säga det och sen trösta mig för att "allt kommer bli bra". Som att slösa en massa tid på något man redan vet lite grann.



Kollegieblock är en jättebra ide, så gjorde jag själv för många år sedan och det kändes skönt. Du kan ju även skriva på datorn. Det kan faktiskt få en att känna sig några kilon lättare, och vi vet ju hur jobbiga dom är att släpa på.



Men du, det må låta som en klyscha - men att kramas är faktiskt jättebra om man känner sig ledsen. Jag tycker det känns så mysigt och det känns verkligen som att det finns någon där för en, även fast man "dealar" med det själv. Du behöver inte prata om du inte vill, klargör det för folk omkring dig men begär kramar! :-)

Jag känner precis likadant. Och när jag säger nåt blir jag orolig att det inte kom fram rätt och vice versa. Skriva av sig funkar jättebra. Jag har huuur mycket gamla dagböcker som helst ^^

SV; Tack! Jag förstår det, egentligen är det ju absurt - varför i hela helvete skulle man vara stark i en sådan situation? Men som sagt, att visa sig själv i sitt allra svagaste kan nog vara något av det svårare i livet. Vissa kan det, andra tvärstannar där.



Så länge man inte lider av det eller på något vis tar skada så gör det nog inte så mycket heller. Bara olika bearbetningssätt.



Vad härligt! Det är faktiskt samma här och ibland funderar jag på om det har något att göra med just det faktum att han är en man. Det känns som om dom kan ha mycket bättre sätt att sluta tänka på så mycket, ibland fullkomligt onödiga saker, än vad vi kvinnor kan ha. Vi kanske är bättre på annat. ;-)

Åh EXAKT sådär är det!

AW, fan vad jobbigt att du känner så, baby. Jag hoppas att du vet att jag alltid finns om du vill försöka berätta i alla fall <3



Annars är ju "skriva ett brev och inte skicka det"-metoden en jävligt bra grej för att få ur sig sina tankar och känslor utan att vara rädd för hur andra ska reagera.



<3 <3 <3