jag känner inte migsjälv
det känns som att jag inte känner mig själv.. jag vet inte vem jag är.. och så har jag kännt den mesta delen av mitt liv.. särskilt efter att jag fyllde 11år.. då bytte jag skola, blev mobbad där, var helt missanpassad kändes det som tills jag var 14år och blev punkare typ, var väldigt deprimerad.. var det fram tills jag började gymnasiet, då såg det ljust ut, men då dog ju min bror.. och ett år efter det dog min mamma.. flyttade till min morbror och hans fru, dom kastade ut mig efter 2 månader, fick bo hos andreas.. allt detta är bara så suddigt i min hjärna, kommer inte ihåg alls hur jag mådde eller tänkte eller vad jag gjorde.. året efter det, alltså 3an på gymnasiet, gjorde jag slut med andreas, flyttade till en källarlägenhet själv, mådde piss.. festade hela tiden.. efter några månader började jag och andreas träffas igen, men det kom upp endel från det förflutna som gjorde att andreas hade svårt för att ta till sig mig, och jag spenderade ett halvår med att vara honom till lags typ och han behandlade mig faktiskt rätt illa.. och tillslut orkade jag inte mer så hösten 2007 jag gjorde slut igen och flyttade ihop med vicky.. där nånstans.. började mitt liv att stabiliseras lite känner jag.. och jag och andreas hittade tillbaks till varandra igen vintern 07/08 och jag flyttade in hos honom igen där på våren.. och nu har ju mitt liv varit väldigt bra sen dess, mått bättre än någonsin! men idag, ikväll.. när jag kollade igenom dom här bilderna, och jag läste igenom en massa dagboks inlägg så bara.. känns allt så tungt igen..
10 år av mitt liv har bara varit ett sånt virrvarr, suddigt, svängigt, jobbigt.. att jag inte kommer ihåg typ nånting och när jag väl då läser igenom grejer jag skrev då, och kollar på bilder från den tiden så blir jag bara "vem är jag?" men det kanske är normalt att känna så när man är i 20-21 års åldern, nyss kommit ur tonåren liksom..
blir lite privat här känner jag.. men det var rätt skönt att skriva av sig lite!
nu kan jag nog lägga mig och sova gott, för imorn kommer verkligheten igen, då blire communicare på morgonen^^
godnatt! P&K
Brukar läsa din blogg, den är bra med sjukt fina bilder i.
Läste hela detta inlägg och du är stark.
Du har lyckats bra trots alla tråkigheter..
och är en bra förebild för dem som mår dåligt.
Kram.
SV Taavo; tack så mycket, det värmde :)
Jag tror inte att det är något konstigt, babe! Jag känner också så. Det hände ju mig massa jobbigt också och jag minns typ inte. Sen har jag inget minne av högstadiet överhuvudtaget heller. Allt är bara som en stor röra.
Jag tror i alla fall att det är ganska normalt att känna så när man tar klivet ifrån tonåren :)
Jag har lagt upp bilder btw ;) <3
Du verkar hungrig efter trygghet, som vi alla behöver. Med tanke på vad du varit med om så borde du vara jättestolt över att du kommit så långt (kanske inte du själv tycker men) i ditt liv och vad du åstadkommit. Dom flesta i din situation skulle inte kommit så långt som du gjort och fortfarande gör. Och tänk vad unga vi är, 21 och 22 år är ingenting. Vi har så mkt att upptäcka och långsamt men säkert upptäcker vi vilka vi är. Lär bara ta ett bra tag. Och vi kommer alltid, alltid lära oss nåt nytt om oss själva. Tycker det är modigt av dej att vara öppen, fortsätt så! Sånt ser man bara upp till!
Detta är bara min uppfattning, rätta mej gärna om jag är ute och cyklar. :) Puss!
Brukar bevaka din bdb, men har blitt att jag kollar här mer.. Ibland så tror man att man är påväg o dö totalt inombords när ens nära o kära dör eller annat. Det är konstigt hur mycket en människa kan tåla igentligen. Ärligt talat.
Om man vill se saker o ting lite ljusare, hade du inte haft det svårt i ditt liv. Så hade du inte blitt så bra som du blir på bilderna. Vissar har 'det'. Ögonen visar så otroligt mycket mer än bara en vanlig bild, därför som jag älskar ögon, det speglar ens själ. Man är så svag så man blir stark.
Ha de bra o lycka till med dina framgångar!
//Sandra, Dreamer90 på bilddagboken =)
